Inatt är det nymåne. Inte för att jag vet varken vad det är, hur det ser ut eller vad det ska vara bra för, men det stod i min fina almanacka som jag fått av Theres i julkapp. Den är het.

Åh. Jag vill ha en kamera. Nuuu. Jag vill ut och fota en massa, men det känns så jävla fult att komma där med sin lilla pittkamera, och veta att det kommer bli kass kvalitet i alla fall. Blähum. Jag vill inte bara ha en kamera (hah, trodde du det, jag har ju ha-begär för fan), nej, gudars skymning, jag vill ha ett jobb, ork, kläder (haja att jag har ett par byxor, ETT PAR! Med hål på båda låren), och jag behöver och vill ha en massa greher. Men såvida det inte blir någon ändring och någon (denna någon måste förstås vara jag. Attans.) sätter eld i baken på mina enda byxor, så blir det ingenting. Då blir jag inom en snar framtid ett fall för socialen och bidragssystemet nalkas mig.
Men det är väl inget med det heller nu för tiden, när det blivit blå regim. Svart borde det heta. Så då får jag väl gå på gatan och tigga då. Jag smälter nog in bra i slummen, med mina jävla byxor. Slitna jeans med hål på båda låren och brännmärekn i baken. Hahaha, för att det verkligen inte ska råda några tvivel om att jag hör hemma där kan jag ju ta på mig skor (dom läcker och man ser inte vad orginalfärgen ska föreställa) och jacka (dragkedjan är trasig, så den går inte att stänga, hål i fickorna och stora delar av fodret. Just det ja, den drar åt sig hår, logg och annat skit också ) för att förgylla helhetsbilden av Sannah the slo⁽¹⁾.
Usch. Jag målar upp det som om jag vore värsta offret, som om jag själv ser mig som det. Det kanske jag gör, till viss del, men jag har då självinsikt, så det räcker och blir över. Jag vet vari mina problem och hinder ligger. Oftast. Jag är bara så less på att veta att det inte alltid löser sig om man inte gör något åt saken själv, men ändå hoppas min cepiga hjärna i något dunkelt rum därinne att någon kommer och räddar mig, gör allting bra igen, för att det fungerat så förut. Fan. Är man vuxen nu? Måste man ta ansvar för sina egna handligar..? Crap.
Anledningen till att jag skriver ned det här i bloggen, är att jag måste försöka motivera mig. Om jag vet att folk läser det här, och inser (fast förmodligen redan visste) vilken patetisk liten lort jag är, både som beter mig och tänker så här, och sedan har mage att publicera det för allmän visning. Om jag vet det, så kommer jag skämmas något så extremt, att jag förhoppnings finner motivationen att bry mig, och säga till mig på skarpen, att nu får det banne mig vara nog. Känner jag mig själv rätt så står stoltheten och att inte bli bortgjord inför en allmänhet⁽²⁾ högst i kurs.
Det måste fungera nu, det är sista chansen innan syndafloden dränker mig.





⁽¹⁾ Oj då, jag kanske inte får skriva slo förresten. Stockholmarna vet inte vad det betyder, vilket antagligen innebär att det är dialektalt. Attans bananer, too bad for you. Ja skriv et ändå, ja kant rå fö att ja ä från Dalarna nå.
⁽²⁾ Finns det inte någon låt som går så..?





Uppdatering:
För det första; Jo, det är en låt. Sjuttonde balladen av Evert Taube, jag har sjungit den på solosången någon gång..
För det andra: Jag hoppas folk ser min (lite udda) ironi i sanningen. Allt är en tolkningsfråga, det blir vad man gör det till. Ta mig inte på för stort allvar.. :-)